Berättelsen

Innan jag börjar den komiska berättelsen, hoppas jag ni förstår att denna berättelse är fiktiv. I det fiktiva ligger också sensmoralen. Så här kommer berättelsen:

Det var en gång en ung afrikan, som besökte ett land på Norra Halvklotet: Det var ett väldigt exotiskt land ded djurälskande invånare, så började hans berättelse, när han kom tillbaks till sin hemby. Några dagar under början av solperioden dyrkade människorna med iver, sina fjäderfän. Människorna smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar. De åt ägg av olika konsistens. De klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Verkar som det var någon ond gudom, de försökte skrämma bort.

Senare på året

När solen som alla tycks dyrka stog högst på himlen, så klädde dessa människot en stång  med blommor och blad och reste den mot himlen. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud.

När kvällen blev mörkare flockade sej människorna kring enkla ljuslågor. Nu har vuxna människor haklappar och små hattar på sej, varför undrar jag? Djuren de nu hyllar är små dyra skaldjur, som de äter tillsammans med starka drycker, som detta folk älskar.

Det hemskaste hände mej när nätterna var som längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita fotsida kläder trängde sej in. En kvinna hade ljus kring sitt hår, ,och alla sjöng om hästar och talade om katter.
I detta Land hörde jag sällan någon tala om sin gud.
Men jag fick närvara när de firade stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt. Och när de första dagens kväll hade ätit, då kom deras gud. De sa ju aldrig att det var så. Han liknade ju vår gamla medecinman, med mask framför ansiktet, och med underliga kläder.

Han hade dyrbara gåvor med sej till människorna som då blev glada.
Sedan försvann han. Människorna sa att han kommer igen nästa år. Detta folk är mycket underligt och exotiskt.