Vy av Petra

Historien om det gåtfulla

Staden var "levande" under antiken, och är nu en arkeologisk plats i Jordanien.  Det mesta av staden är uthugget direkt ur klipporna.

För 2.000 år sedan mitt i nuvarande Jordaniens öken låg den då blomstrande staden Petra med en befolkning av ung. 30.000 invånare. Det var en livlig oas som lockade till sej köpmän och beduiner. Två karavanvägar korsade varandra mitt i staden. Den ena gick från Röda havet norrut och österut genom Israel till Persiska viken. Och den andra gick längs Röda havet och västerut till Gaza och Alexandria. Flera rader av kameler lastade med bl.a. guldsmycken, peppar, rökelse och myrra passerade genom den livliga staden. Utanför staden grävdes ur en stor krukmakarverkstad många ugnar, och högar av krukskärvor. Det blev en riktig industri med den tidens mått mätt.

Petra var huvudstad i nabatéernas rike.

Man betalade dyra tullar

Nabatéerna var ett arabiskt-syriskt folk som levde dels som bofasta bönder och hantverkare, men även som nomader. Ursprundligen levde de förmodligen som nomader som plundrade karavaner. Senare fick de mer makt och upprättade tullstationer. De lät karavanerna passera i utbyte mot dyra tullar. De grundade handelsplatser som utvecklades till städer.
Det här folket dominerade området i 400 år.

De grekiska geograferna gav sitt namn åt staden. "Petra" är grekiska och betyder "klippa". Själva kallade nabatéerna staden för Rekem. Sin storhetstid hade staden under kung Aretas den fjärde. Han regerade från 9 f kr till 40 e kr. Många av byggnaderna härstammar från hans tid.

I slutet av den bysantinska perioden (600-talet) tycktes Petra bli övergivet. Standen nämndes sedan inte mer i historiska källor.
Inte förrän 1812 då en schweizisk upptäcktsresande Johann Ludwig Burkhart åter fann Petra.

1.500-åriga papyrusrullar skriver historien.

Forskarna har ansett att Petra förstördes av en jordbävning 551 e kr. Men så fann man över 150 papyrusrullar som definitivt tog död på den myten.
Det var 1933 när forskare grävde ut en bysantinsk kyrka man gjorde fyndet. Rullarna hade under en brand packats in skyddande skorpa.

Jordbävningen som fram till dess ansågs vara orsaken till Petras förstörelse, nämns inge någon gång i rullarna.  Dokumenten visar att Petra som kristen stad
 hade en blomstringsperiod med kyrkor, kloster och biskopar efter det att nabatéerna lämnat staden. På 500 till 600-talet var Petra bördigt jordbruksområde. Överklassen var mycket välbärgade och stora jordägare.

Många forskare idag anser att staden "självdog".

Många gravkamrar

Centrun av staden är stenlagt, och man kommer genom pelargångar fram till Temenosporten. Porten ledde under antiken in till stadens tempelområde, där ligger Quasr el Binttemplet. Templet var helgat åt nabatéernas viktigaste manlige gud Dusares.
I stadens centrum finner man Habisklippan med många stora och små gravkamrar. Längst upp ligger ruinerna av en korsfararborg, som byggdes under 1100-talet. Platsen där borgen byggdes beskrevs av medeltida källor som en bördig dal med mycket vatten, mitt ute i öknen.

Den sista nabatéerkungen var Rabel den andre. Hans regenttid var från 70 till 106 e kr.
Efter 106 övertog romarna Petra.